ROMERNAS HISTORIA

Intervjuer med romer

Stacks Image 187
”Det ska inte finnas dom och vi.”
Monica Caldaras

Monica bor i Malmö sedan många år. Hon är en svenskromsk kvinna och tillhör khelderashgruppen. Hon börjar med att berätta om sin uppväxt.

Barndomen
– Jag föddes en novemberdag 1943 mitt i skogen utanför Eksjö, berättar hon. Min familj hade slagit läger för att min mor, Kati, skulle föda. Ett tält ställdes snabbt i ordning i utkanten av lägret, och där föddes jag.
Monica kom till världen ovetande om att hennes uppväxt skulle präglas av utanförskap och diskriminering. Familjen bodde i tält och husvagnar och flyttade från plats till plats, från by till by genom hela Sverige, Norge och Danmark.
Monicas far, Erland, var hövding för klanen Caldaras och han en var en mycket respekterad och aktad man. När han och hans följe kom till de svenska småbyarna utgjorde de ett exotiskt inslag. Trots utanförskap och fattigdom var Monicas barndom färgfylld och levande.

En vanlig dag kunde se ut så här berättar Monica:
– Jag minns hur jag och min bror Bernhard vaknade till doften av nybryggt kaffe och hörde småpratandet från farbröderna som satt inne i tältet eller husvagnen. Min far brukade vakna tidigt på morgonen, redan vid femtiden. Min mor började dagen med att samla ved till spisen så att hon kunde koka kaffe till sin man och hans bröder. Om det var sommar brukade vi slå läger vid ett vattendrag, en å eller sjö. Om det var vinter smälte man snö för att få vatten att tvätta sig i. När det var lunchdags lagade en eller fler kvinnor mat i en stor gryta, det skulle räcka till oss alla. Maten bestod ofta av höns som männen hade ordnat genom någon byteshandel eller kanske hade någon snäll bonde sålt lite mat till dem. Gris-eller nötkött åt vi sällan. Middagen var alltid en stor händelse. Då brukade de äldre ta fram en flaska sprit som de hade fått tag på genom sina ransoneringskort, det innebar att det blev mer som en liten fest än en vanlig middag.

Monicas familj försörjde sig på hästförsäljning och kopparslageri. Kvinnorna spådde. Hästhandeln gav bra med pengar, oftast köpte man billiga hästar som förbättrades och såldes med god förtjänst. Men ibland ville ingen köpa hästarna, då fick man sälja mattor eller tavlor, blommor eller vad som helst för att få in pengar.
– Lägret bestod av sextio till sjuttio personer och ofta fick man försvara sig mot arga bybor och bönder, berättar Monica. Ibland fick vi inte slå läger, arga gadjé kom med högafflar och eldpinnar för att jaga bort oss mitt i natten. Men reaktionerna från gadjé kunde också vara bra. När vi kom till en by för att stanna ett par dagar blev barnen glada. De tänkte nog att det äntligen skulle hända något spännande och intressant. Men de äldre var oftare rädda att det skulle bli bråk eller att de skulle bli bestulna på sina ägodelar.

Monica säger att hennes barndom var hård och att det försvårade hennes uppväxt. Det stöd hon behövde fick hon från sin familj. Hon berättar hur viktigt det var att hålla sams på den tiden, ”när samhället stötte ut oss”.
– Vi barn fick även hjälpa de äldre med de dagliga sysslorna, berättar hon. Men vi hade ändå tid att leka. Leksaker behövde vi inte för det brukade finnas tjugo till tjugofem barn i varje läger att leka med.
Monica minns att hennes yngsta kusin Milos hade en röd cykel som alla barnen turades om att cykla på. Att hjälpa föräldrarna uppfattades också som en lek. Monicas far ägde ett mindre tivoli med skjutbana, karusell samt dansbana och Monica och hennes kusiner fick ofta sjunga, dansa och uppträda för publiken.

När jag frågar Monica om hennes skolgång, får jag nästintill ett skratt till svar:
– Vi romska barn fick inte gå i skolan, svarar hon. Sveriges skollag, det vill säga lagen om att barn skulle få gå i skolan, gällde inte för romerna. På den här tiden var vi ”papperslösa”. Detta gjorde att vi inte fick tillgång till undervisning i det svenska språket, varken det skrivna eller talade. Under sommarlovet hände det dock att någon snäll lärare, som fick extra betalt av min far, kom ut någon dag i veckan och undervisade de romska barnen i lägret.
– Men även detta försvårades av att vi bara fick stanna tre till fyra dagar i varje stad, påpekar Monica. Fast jag var snabb med att lära mig läsa och skriva. Mina föräldrar hade väldigt stora svårigheter med det, så jag gjorde mitt bästa för att lära även dem. Min far lärde sig både att läsa och skriva, men inte min mor.

Arbete
Som vuxen började Monica ta lektioner på Hermods vuxenskola i Malmö. Hon började 1954 och fortsatte sin utbildning fram till 1956. Strax därefter fick hon anställning på en skola, hon arbetade med att ta in beställningar till skolbiblioteken. Monicas föräldrar fick kritik från andra romska föräldrar, de var rädda att Monica genom sitt jobb skulle förstöra den romska kulturen och bli försvenskad, bli en så kallad gadji. Då skulle Monicas föräldrar kunna bli utstötta av det romska samhället.
– Men mina föräldrar brydde sig inte, säger Monika. De ville att romska barn skulle få arbeta som alla andra och komma fram i livet.

Boende
Första gången Monica flyttade in i en lägenhet med sin familj var år 1959, det var i Malmö på Lundavägen. Först då fick Monica och hennes familj tillgång till varmvatten och toalett inomhus.
– Det var som att komma till himlen, säger Monica, ett exempel på denna glädje var att min bror Bernard kunde stå i köket och leka med varmvattnet i timmar.
Att bo i lägenhet istället för i läger hade dock både fördelar och nackdelar, säger Monica. Fördelarna var värmen och tillgång till riktig spis, toalett med badkar, men nackdelarna var större tycker hon.
På min fråga om vilka nackdelarna var svarar Monica:
– Familjekontakten försämrades och den var helig för oss romer som alltid varit nära varandra och bott tillsammans i romska läger. Ensamheten som följde var mycket svår för de äldre, många blev sjuka på grund av att de saknade gemenskapen med andra.

Giftermål
År 1977 fann Monica kärleken. Mannen hette Ivan Nikolizsson, han kom från forna Jugoslavien och var en skicklig musiker. Eftersom Monica var sångerska hamnade de båda på ett stort romskt bröllop i Malmö. De började prata med varandra och det räckte för att gnistan skulle tändas mellan dem. En vecka senare gick Ivan hem till Monicas mor Kati för att fråga om Monicas hand. Sådan är seden bland alla världens romer. Katis svar var att hon måste fråga sin bror och sina farbröder eftersom Monicas far var död. Efter ett par dagar kom svaret och det var positivt, Ivan fick ett tydligt ja. Parterna kom överens om att det skulle bli bröllop inom en månad. Fest skulle det bli!
Kati brydde sig inte om kostnaden, Monicas bröllop skulle bli stort och vackert, ryktet skulle gå till alla romer! Gästlistan blev lång, det kom romer från hela Europa, cirka sjuhundra romska gäster anlände till Malmö och bröllopet varade i tre dagar.
Ivan var inte den förste som bad om Monicas hand. Många andra män hade redan frågat, men Monicas far och mor ville inte ge sin dotter till vem som helst. Så åren gick och Monica fyllde 34 år. Hon jobbade och försörjde sig själv, vilket var ovanligt för en romsk kvinna på den här tiden. Men när nu Monica träffat Ivan, tyckte hennes familj att han var en lämplig man. Det viktiga för familjen var att Ivan var rom och att han var en bra man för Monica.
Monica och Ivan fick tre söner. Alla blev musiker, tack vare den uppmuntran och undervisning som de fick av sin far.

Hälsa och hygien
– Under min barndom fanns det ett rykte i majoritetssamhället att vi romer var smutsiga och ohygieniska, säger Monica, men det visste varenda rom att det ryktet inte var sant. Det viktigaste för en rom var att alltid vara ren, något annat klassades som utanförskap. Det fanns ett uttryck som sa: ”Man ska kunna äta från golven i en roms hus eller vagn”. Även idag är renlighet mycket viktigt.
Förr i tiden var romer inte välkomna till sjukhusen. Men när romska män, kvinnor eller barn blev sjuka fanns det alltid någon äldre som kunde hjälpa till med sina erfarenheter. De äldre kände till örter som idag används i många mediciner. Ättika eller vitlök användes till exempel ofta vid förkylningar eller dylikt. Monica berättar vidare att när kvinnorna skulle föda fanns det alltid en äldre kvinna som agerade barnmorska. Men tyvärr kunde det hända att barn dog på grund den kraftiga kylan i tälten. Ett av de barn som dog i kylan var Monicas äldre syster som avled kort efter sin födsel. Om hon hade levt skulle hon varit några år äldre än Monica.

Skolgång förr och nu
För Monica har hennes barns skolgång varit viktig. Hon berättar:
– Eftersom jag inte fick gå i skolan som barn ville jag att mina barn skulle få den chansen. Jag prioriterade mina barns skolgång! Jag har själv varit lärare i 25 år och jag tror att jag var den första romska hemspråksläraren i Sverige och Norden. Min anställning började 1971 och fortsatte fram till min pensionering 1996. Min största uppgift var att få de romska barnen till skolan, att få föräldrarnas tillåtelse och få dem att förstå skolans betydelse. Detta var ett stort problem, eftersom majoriteten av föräldrarna var analfabeter som inte själva hade gått i någon skola. Jag kan nog med säkerhet säga att de flesta av Malmös romska barn har varit mina elever, alltså de som är 40 år och äldre idag.
Monica arbetade även som tolk i många år och kom i kontakt med hundratals romska familjer som behövde hjälp med att bli förstådda av olika myndigheter. Hennes arbete för romerna är något som lovordas och respekteras än idag.
– Mina egna barn har gått i skolan från första klass, betonar hon, och alla tre fick bra betyg och hade inga större problem i skolan. Ibland kunde de känna av en viss diskriminering, mest från lärare, men även skolkamrater kunde visa förakt mot romer genom att säga ”jävla zigenare” och dylikt. Jag fick gå på många föräldramöten där detta problem togs upp.

Att leva som rom i Sverige
Umgänget med andra romer, främst i Malmö men även i övriga Sverige, har varit gott, tycker Monica.
– Ibland kan det hända att man har lite olika syn på saker och ting, säger hon, men vi kommer oftast överens på något sätt.
När jag ställer frågan om hon kan ge exempel på detta med olika synpunkter, nämner Monica att vi romer som bor i Malmö kommer från olika länder och olika romska grupper. Alla har sin dialekt och sina traditioner, men skillnaderna är marginella.
Umgänget med gadjé var i tidigare skeden inte så bra.
– När jag var barn hade jag några svenska kamrater som kom till farfar Damos tivoli, men den vänskapen varade inte länge, eftersom vi flyttade var tredje eller fjärde dag, säger Monica. Men nuförtiden har jag stor kontakt både med politiker, sjukvård och skolan på ett positivt sätt. Med polisen, lagens långa arm, har jag absolut ingen kontakt, vi gör vårt bästa att inte hamna hos myndigheterna och i deras register.

Kultur
Kulturen är ett viktigt verktyg för romerna, betonar Monica.
– Utan vår kultur och vår respekt för varandra är vi inga romer. Vi har inget land, som vi stolt kan säga är vårt, så det enda som håller oss samman är vår kultur. Min fritid består av att komma till vårt romska kulturcenter varje vardag och vara tillsammans med andra romer samt ge information till både gadjé och romer om romernas situation förr och nu.
Monica är orolig för att språket dör ut med de äldre romerna. Man märker klart och tydligt att den yngre generationen i dag börjar bli försvenskad och har svårigheter med det romska språket. Därför ska det romska språket alltid finnas i hemmet så att barn och barnbarn får ta del av det.

Religion
Monica går inte i kyrkan, hon har ett eget altare hemma, en så kallad ”Jikana”.
– Dit går jag och ber varje gång jag behöver hjälp, säger hon. Vi romer är väldigt trogna Gud, vi ber varje dag. Vi ber för våra nära och kära och för hälsan. Ekonomi nämns aldrig, det ses som minst viktigt. Familjen kommer alltid först.
Monica berättar att kyrkor i Sverige inte ville öppna sina portar för romerna förr i tiden.
– Vi var inte välkomna till kyrkan, så de som avled kunde vi inte begrava i kyrkan och de som föddes kunde vi inte döpa, fortsätter hon. Detta pågick ända fram till femtiotalets mitt. Så någon större kärlek till kyrkosamfundet har jag aldrig haft. Jag trodde aldrig att kyrkans människor kunde vara så kallhjärtade.
För inte så längesedan gick ärkebiskopen i Sverige ut i media och bad om ursäkt för hur kyrkan har behandlat romerna i Sverige.
– Gud älskar alla människor, avslutar Monica vårt samtal. Min framtidsdröm är att mina barnbarn ska kunna vara stolta över att de är romer och höja sin auktoritet. Det ska inte finnas dom och vi. Det ska vara vi tillsammans.