ROMERNAS HISTORIA

Intervjuer med romer

”En kyckling kan inte uppfostra hönan”
Sima


Min intervju äger rum i en Stockholmsförort som heter Rinkeby. Jag intervjuar en romsk kvinna som tillhör den spanska khelderashgruppen. Hon heter Sima på romska och Maria på svenska.

Bakgrund
Sima berättar att hennes föräldrar föddes på ön Korfu i Grekland, på 1920-talet. Hennes far och hans bröder utvandrade sedan från Grekland på grund av ett inbördeskrig. De vandrade till Ryssland och gick genom Finland in i Sverige, där de stannade till i Gävle.
Efter att ha varit en tid i Norrland fortsatte familjens resa sakta mot Spanien. I Zaragoza i Spanien träffades Simas föräldrar, detta hände ungefär 1942-1943. Sima föddes den 16 juni 1944 i Zaragoza, men hon är uppväxt i Barcelona.
Hon tar med oss på en mycket intressant resa genom sin barndom.

Barndomen
Sima växte upp i ett romskt läger i Barcelona med sina föräldrar och sina små syskon. Sima är äldst av sex barn; tre flickor och tre pojkar. I lägret bodde även hennes två farbröder med sina familjer. Totalt fanns ungefär sjutton romska familjer i lägret.
– Det var en stor trygghet, säger hon, man visste att det alltid fanns någon i lägret som var hemma. Alla var som en enda stor familj och det var självklart att man ställde upp för varandra.
Om någon hade dåligt med pengar eller mat samlade de andra familjerna ihop det som saknades och delade med sig. Det skulle vara lika för alla. Sima säger att detta har försvunnit ganska mycket hos romerna i dag. Hon tycker att det är väldigt sorgligt att sådan sammanhållning är borta.
– Det fanns mycket mer respekt på den tiden, säger hon. I dag vet inte de unga hur de ska bete sig inför äldre personer eller inför sina föräldrar.
Sima fortsätter berätta hur familjen försörjde sig:
– När jag var ungefär tio år hade vi det ganska svårt med tanke på att andra världskriget hade lämnat spår efter sig i många av Europas länder. För att man skulle överleva fick man något som kallades ransoneringskort, med dem kunde man byta till sig det allra viktigaste. En gång i månaden kunde man få en liter matolja. Vi lurade till oss flera ransoneringskort några gånger, det var bara att säga att man var fler i familjen än vad man egentligen var. Sedan bytte vi ransoneringskorten mot andra saker som man annars inte kunde få.
– De flesta av männen var duktiga hantverkare och handelsmän, de lagade bland annat kopparkärl till olika restauranger.
Sima småler när hon berättar att hennes far ibland fuskade med kopparhanteringen.
Kvinnorna var tvungna att samarbeta för att kunna hjälpa till med den ekonomiska biten. Deras uppgift var bland annat att turas om att passa barnen, så att några kvinnor kunde gå ut och spå.
– Förr i tiden fick nästan alla familjemedlemmar hjälpa till på ett eller annat sätt. En del fick gå till bönderna och arbeta på fälten med att plocka potatis och grönsaker medan andra fick jobba med kol i fabrikerna. Vi barn brukade tigga till oss lite godis, bröd eller annat gott. Men när vi började närma oss tonåren tyckte vi att det var pinsamt att tigga, så vi tjejer började spå i stället.
Kort innan familjen flyttade till Sverige fick Sima en utbildning i militärens lottakår. Hon hjälpte sjuksystrarna att ta hand om sjuka och skadade människor. Då fick hon ransoneringskort.

Skolgång
– De romska barnen gick inte i skolan, berättar Sima. Dels kostade det pengar -och familjerna var fattiga -och dels styrdes Spanien av den fascistiska diktatorn Franco under denna tid. General Franco hade bestämt att romerna inte skulle få några rättigheter alls. Rasismen mot romer var stor.
Det var först när familjen kom till Sverige och hamnade i ett zigenarläger som hette Ekstubben i Stockholm, som alla fick börja sin skolgång. Där fick Simas föräldrar, syskon och den övriga släkten sin första utbildning. Men Sima själv tyckte inte att skolan var något för henne.
När hon fick egna barn tyckte hon däremot att det var viktigt att hennes barn började i skolan och skötte sig:
– Jag och mina barns far var mycket stränga med allt som rörde skolan. Mina barn fick inte gå ut och leka om de inte hade gjort sina läxor och om de någon gång lyckades lura i oss att de var sjuka, då fick de varken se på tv eller gå ut och leka den dagen.

Flytten till Sverige
Jag frågar Sima hur det kom sig att familjen utvandrade till Sverige. Hon svarar att hennes familj hade fått höra av andra romer att man fick mycket hjälp i Sverige och att man hade rätt till både skolgång och boende.
Simas farbror var den första som gav sig i väg till Sverige för att bekräfta dessa rykten. Fanns det ett land som faktiskt hjälpte romer i nöd?
Väl framme i Sverige fick han se ett land som försiktigt började öppna sina dörrar för den romska befolkningen, bland annat tack vare Katarina och Rosa Taikons kamp för romer.
– Man kanske inte kunde kalla Sverige för ett paradis, men jämfört med Francos fascister i Spanien, så var Sverige definitivt ett bra land för oss romer.
När Simas farbror hade stadgat sig lite i Sverige, tänkte han på vad hans far hade sagt till sina barn många gånger:
– Ni måste alltid hålla ihop familjen och hjälpa varandra i livet. Det spelar ingen roll vad som händer, ni måste vara enade.
Så farbrodern tänkte på sina syskon och deras barn och såg till att sända efter dem så fort som möjligt.
– På så sätt kom vi till Sverige, berättar Sima. Vi togs emot av svenska romer från kelderashgruppen som hjälpte oss att få uppehållstillstånd och vägledde oss in i det svenska samhället. Det var speciellt två män som hjälpte oss, de hette Maurits Tan och Sixten Columbus. Det fanns även en svensk man vid namn Andersson, som hjälpte till med i princip allt från utbildning till boende. ––Andersson hjälpte oss att flytta in i ett hus som låg någonstans i Huddinge kommun. Där fick vi bo och gå i skolan.
Sima minns att huset var så stort att barnen tappade bort varandra i början.
– Vi kallade huset för High Chapparal, säger hon.
Sima tror att ”High Chapparal” var ett tidigare sjukhus eller liknande som byggdes om till lägenheter för romerna. Någon gång i början av 1970-talet fick familjerna lägenheter i Rinkeby och där bor många av dem än i dag.

Hälsa och hygien
När Sima bodde i Spanien fanns det bara en vattenkran i lägret som alla fick dela på. Man fick gå till kranen med stora plåtkannor och fylla dem. Sedan hällde man vattnet i baljor och grytor så att man kunde tvätta sig själv, sina kläder och laga mat.
Jag frågar hur de värmde upp sitt hem samt lagade maten på den tiden. Sima svarar att man fick samla ihop ved för att värma upp huset och kunna laga mat.
Jag undrar hur de gjorde om de blev sjuka. Sima säger då:
– Vi var aldrig sjuka på den tiden. Vi visste inte vad det var att ha influensa eller ont i ryggen. Det som jag kan minnas är att om man hade feber eller ont i huvudet så doppade man ett stycke tyg i vatten med lite ättiksprit. Den våta tygbiten lade man sedan på huvudet och vilade en stund.

Giftermål
Sima berättar att hon träffade sin man i Sverige.
– Det var inget planerat utan det som hände var att min blivande make tyckte synd om oss och hjälpte min far genom att introducera honom i skrotyrket. Han sa kort och gott till min far att all vinst på skroten skulle de dela broderligt.
Simas far blev självklart väldigt tacksam för erbjudandet och det bidrog till att familjerna umgicks mycket.
– Ja, för att göra en lång historia kort, säger Sima, en dag frågade min blivande make mig om jag kunde hjälpa honom att tvätta bilen. Den biltvätten slutade i Spanien hos min farbror.
Sima ser lätt generad ut och det känns som om hon vill byta ämne, men jag frågar ändå hur hennes föräldrar reagerade på att de rymde. Sima svarar kort:
– De sa ingenting utan välkomnade oss som en familj. Vi åt en middag tillsammans och så var det inget mer med det.

Religion
– Jag hittade Gud för mer än 30 år sedan, säger Sima. Jag tror mycket på Kristus och jag tog emot Gud med ett öppet hjärta. Min make var väldigt sjuk på den tiden och han var mycket bitter mot Gud och sa: ”När Gud ger tillbaka mitt ben, då ska jag börja tro på honom.”
Men med tiden döpte han sig och blev också en tjänare till Gud. Vad det gäller mig så döpte jag mig i Filadelfiakyrkan tillsammans med 40 andra och jag fortsätter mitt liv i Guds tjänst än i dag.

Sammanfattning
Sima avslutar med att berätta att hon har tre barn och sju barnbarn. Hon tycker att hennes uppfostran till en viss del respekteras av barnbarnen men att respekten för de äldre har tappats bort. Hon menar att dagens ungdomar vill styra sina föräldrar.
– En kyckling kan inte uppfostra hönan, det är hönan som ska uppfostra kycklingen, säger hon.
Hon tycker inte om att romska ungdomar bara vill umgås med sina kompisar och vara som dem. Då försvinner, sakta med säkert, de romska traditionerna och respekten för de äldre.
Sima berättar en hel del om sitt liv som i dag kan tyckas konstigt och tidvis dystert. Men jag, som intervjuar henne, får ändå uppfattningen att Sima tycker att hennes och romernas liv var mycket bättre förr, även om det var fattigare.
Hennes historia påminner om andra äldre romers berättelser och uppfattningar och det väcker en fråga hos mig: Hur kommer det sig att äldre romer kan tycka att det var så mycket bättre förr? Fastän de inte fick vara en del av samhället, fastän de ständigt var jagade och utsatta för både förföljelser, hunger och kyla?
Det enda som jag kan associera till är egna minnen från min barndom och uppväxt på 1970-talet. Om jag tänker tillbaka på hur det var då och hur det är i dag, så kan jag exakt förstå vad våra äldre romer pratar om. Bara under den korta tid som gått sedan jag själv växte upp, kan jag se enorma skillnader i romernas beteende mot varandra.
Jag minns att när jag växte upp var alla kusiner, morbröder, farbröder, fastrar, mostrar och farföräldrar alltid tillsammans. Det fanns ingen som var ensam eller bortglömd.
I dag växer våra barn upp och känner i många fall inte ens sina egna familjemedlemmar. Det enda de tänker på är kläder och tv-spel. Allt handlar om materiella saker, det är viktigare än omsorgen om varandra.
När jag tänker på det kan jag förstå vad våra äldre menar.