ROMERNAS HISTORIA

Intervjuer med romer

”Jag är en stolt romsk kvinna”
Julka Petrovic

Julka föddes 23 maj 1957 i Serbien i Kikinda som ligger nära den rumänska gränsen. I Julkas familj fanns, förutom Julka, hennes pappa, mamma och två äldre bröder. Julka tillhör den romska gruppen lovara/banatica.
Om sin barndom berättar Julka:
– Jag minns min barndom som lycklig och jag har många bra minnen. Vi bodde på en gård i ett stort hus i tysk stil. Vi hade många djur, hästar, kor, grisar, lamm och höns. Vi bodde nära en sjö där min pappa, min morfar och mina bröder fiskade. Jag, mormor och mamma gjorde våra dagliga sysslor, såsom matlagning och städning. Man fick hjälpa till så mycket man kunde, det var mycket man skulle hinna med. Matlagningen fick jag hjälp med av mamma och mormor. Jag tror inte det finns en enda romsk maträtt som jag inte kan laga. Och det anser jag som en bra sak, jag kan alltid föra detta vidare till mina barn och barnbarn.

Skolgång
När jag frågar Julka hur hennes skolgång var svarar hon:
– Jag fick inte gå i skolan eftersom flickor skulle hjälpa till i hemmet med olika sysslor som städning, tvätt, mata djuren med mera. Man skulle ju kunna hålla i ett hushåll och det fick man lära sig i tidig ålder. Mina bröder fick gå i skolan och jag var alltid avundsjuk på dem. Jag önskade att jag var pojke, så att jag också fick lära mig det de fick lära sig. Men morfar brukade ta sig tid och lära mig att läsa och skriva och räkna. Det hände att jag följde med till marknaden, så det var viktigt att kunna det.

Försörjning
Julkas morfar och pappa brukade sälja varor såsom ägg, grönsaker, gäss, dun och annat. – Det gick alltid jättebra, för folket visste att vi sålde fina och fräscha varor fast vi var romer. De älskade oss inte i alla lägen men just vid försäljningen gick det alltid bra, kanske för att morfar och pappa hade en bra försäljningsteknik. Men man jobbade även med olika metaller såsom järn, aluminium och koppar, som man sålde till hantverkare, både romer och icke-romer. Det gav också mat på bordet. Det som vi fick in under våren och sommaren räckte gott och väl att leva på.

Hygien och hälsa
Jag frågar Julka hur man skötte sin hygien och hur man klarade hälsan.
– När vi skulle bada använde vi oss av stora baljor med varmt vatten i, de motsvarade nutidens badkar. Likadant gjorde man när man skulle tvätta, fast då hade man tre baljor. Man tvättade kläderna i två av dem och i den tredje sköljde man kläderna. Det fungerade jättebra. Men om vi ska tala om hälsan kan jag ju säga att det inte var lika lätt. Om någon blev sjuk var man tvungen att betala jättemycket för att få vård, inte för att det verkligen var så dyrt, utan för att läkarna ville ha betalt under bordet. Med andra ord fick man vård om man hade pengar och hade man inte pengar så fick man ingen vård. Det var tur att vi, i min familj, nästan aldrig var sjuka.

Samhället i Serbien
När vi pratar om umgänget med andra romer säger Julka:
– Vi umgicks med andra romer som bodde i närheten och det var sak samma om det var romer från vår egen grupp eller inte. Romer är ju romer oavsett vilken grupp man kommer ifrån. Vi hade en bra relation till dem. Romerna var de enda man kunde lita på, för de som inte var romer hade fördomar om oss. Vi vågade inte tala romanés, för då var det lätt hänt att en svordom kom flygandes. Det var ingen icke-rom som fick eller ville umgås med oss. Det var för att vi talade annorlunda eller för att vi var klädda på ett annat sätt än gadjé. Och även för att vi är mörka i hyn. Många ansåg oss romer som dåliga. Varför har jag aldrig förstått, men det är som det är.

Trolovning
År 1973 åkte Julka med sin mormor till staden Subotica för att hälsa på mormors syster. Julka hade fyllt 16 år då. – När vi kom fram till huset satt min mormors syster på verandan med en grannfamilj.
Efter att jag hälsat på min mormors syster gick jag fram för att hälsa på gästerna, som visade sig vara min tilltänkta svärmor och min blivande svägerska. Redan dagen efter kom gästerna tillbaka. De hade med sig sin son denna gång. Ja, vi blev väl intresserade av varandra och allt gick fort, efter en månad var jag gift och bodde i Subotica med min man och hans familj. Mamma och pappa var emot giftermålet men gav med sig till slut. Mina bröder sa inte mycket men jag vet att de var ledsna för att jag skulle flytta och bilda egen familj. Jag tyckte att jag var mogen för detta. Jag tyckte att jag visste allt som en kvinna ska veta och kunna för att bli en bra hemmafru. 1975 föddes min son Mirko och 1977 föddes min dotter Marijana. Då var jag 20 år och vi hade precis flyttat till eget. Men det funkade inte som det skulle i förhållandet mellan min man och mig, så vi bestämde oss för att separera. Han stannade kvar i Subotica och jag flyttade hem till Kikinda med barnen.

Kultur
När frågan om kultur och traditioner kommer på tal säger Julka att den romska kulturen var och är jätteviktig.
– Många romer i Serbien vågade inte tala romanés öppet på grund av fördomar och diskriminering. Men vi valde inte bort vårt språk, för det är vårt modersmål. Det var och är en viktig del av oss romer. Jag kommer aldrig bli helt svensk eller helt serbisk, jag är en stolt romsk kvinna och jag har lärt mina barn att också vara stolta över sin bakgrund.
Givetvis skall man anpassa sig efter det samhälle man lever i, men det är fel att gömma sitt ursprung.
Julka avslutar med ett skratt och säger:
– Vi är födda som romer och kommer att dö som romer.

Religion
När jag frågar Julka vilken religion hon tillhör svarar hon att hon är ortodox.
– Men jag förstod aldrig riktigt vad religionen innebar mer än att vi firar jul den 7 januari och nyårsafton den 14 januari, säger hon och fortsätter:
– Jag tror inte att det är så stor skillnad på ortodoxa kristna och på katoliker. Alla romer tror på Gud vad jag vet. Det första som kommer ur romers mun både vid bra och dåliga tillfällen är ”Gud”. I dag är jag mer aktiv än när jag bodde i Serbien. Jag förstår mer nu när jag får höra predikan på romanés. Det betyder mycket.

Resan till Sverige
– År 1985 flyttade jag och barnen till Sverige. Jag hade hört att livet var bättre här och att det fanns bra möjligheter både för mig som ensamstående mamma och för barnen. Det är en stor skillnad på Serbien och Sverige. Vi fick uppehållstillstånd och började skolan för att lära oss språket och det dröjde inte lång tid förrän jag fick jobb i köket på en förskola. Barnen fick vänner snabbt och vi blev aldrig diskriminerade av det svenska folket.
Samhället i Sverige
– Idag har jag bott i Sverige i 27 år och har både romska och icke-romska vänner. Både barnen och jag har utbildning och jobb.
När jag frågar om Julka har upplevt diskriminering i Sverige svarar hon att det har hänt, men inte alls så ofta som i Serbien.
Jag frågar om hon tycker att livet i Sverige blev som hon hoppades. Hon svarar:
– Ja, jag tycker att allt har gått som planerat. Till exempel, jag nämnde att jag inte fick gå i skolan när jag var barn eftersom flickor skulle hjälpa till hemma. Men min dotter har gått i skolan, utbildat sig och är jämlik med sin man. Samma är det med min son. Så jag kan säga att när det gäller barnen har det gått som planerat.