ROMERNAS HISTORIA

Intervjuer med romer

”Vårt artistnamn Svarta Pärlor blev vida känt”
Murza

Murza kommer från den romska gruppen romungri. Hon heter Murza på romani och Kristina Stefansson på svenska.
Murza ville inte att vi spelade in medan hon berättade. Vi bestämde därför att prata utan inspelning medan Murza stod med ryggen mot oss och lagade mat. Vi fick uppfattningen att Murza tyckte att det var svårt att behöva sitta stilla och titta på oss samtidigt som hon var tvungen att gräva i gamla sår.

Barndomen
Murza inleder vårt samtal med att berätta att hon föddes i den sjunde månaden år 1941 i en förort till Warszawa i Polen och att hon härstammar från tyska romer med familjenamnet Strauss. Hon hoppar därefter direkt in i andra världskriget och berättar att nazisterna tillfångatog hennes far och farbröder när hon var ungefär tre månader gammal.
Ett halvår efter tillfångatagandet kom någon till familjens hem och lämnade faderns och farbrödernas kläder. Murza har aldrig fått någon förklaring till vad som hände hennes far.
I dag vet hon att hennes far, som hette Stefan Majewski, togs till det så kallade ”zigenarlägret” i Auschwitz- Birkenau och mördades där. Det enda som finns registrerat i Auschwitz journaler är hans namn och platsen där han blev arresterad.
Murza ser tankfull ut och plockar sedan fram en bok som hon har köpt vid ett besök i Auschwitz. Hon bläddrar sakta bland bladen, stannar upp och stirrar på ett namn, sedan pekar hon på det och visar oss.
Där står en rad med olika beteckningar, H-nr, H-Art, Name, Vorname, Geburts datum, Geburts ort och under denna rad finns en massa namn. Det finns två Stefan Majewski varav den ena tillfångatogs i Warszawa.
Murzas finger fastnar på det namnet och hon säger: ”Detta var min far.”
Det enda som står där är att han tillhör polska romer, hans namn, ort och ett nr: 8012.
Det är svårt att beskriva med ord vilken kuslig känsla det är att se alla dessa namn och veta att dessa människor bara försvann.
Efter det att nazisterna hade tagit Murzas far och farbröder blev hon kvar med sin mamma, mormor och morbror, men det tog inte lång tid förrän nazisterna tog hennes mamma också.
– De påstod att de tog henne för att hon spådde, säger Murza och går vidare i sin berättelse.
Nazisterna placerade hennes mor i Warszawa-ghettot, men efter bara några månader lyckas hon fly därifrån och kom hem. Då hade hon blivit smittad av tuberkulos och kort därefter gick hon bort.
Detta hände ungefär 1945-46. Vid det här laget var Murza en fem-sexårig liten flicka och redan föräldralös.
Efter krigets slut flyttade Murza tillsammans med sin mormor, som hette Tauko på romani och Othelia Strauss på tyska, samt sin morbror som hette Felix Dytlow till Szczecin. Hon minns hur hennes kusin Theresa satt på en trappa till huset när tyskarna sköt rakt in i huset och träffade hennes kusin i handen.
– Det här var alltså 1949, kriget var slut och ändå gjorde vissa tyskar fortfarande sådana här saker, säger Murza.
Samtidigt som hon berättar fastnar jag lite på de olika efternamn hon nämner. Jag frågar Murza hur det kommer sig att deras familjenamn, som var Strauss, kom att bytas till Dytlow och varför hon i dag heter Stefansson.
Hon berättar att när nazisterna tog makten i Tyskland flydde hennes familj till Ryssland. Där köpte hennes morfar namnet Dytlow för att familjen inte skulle bli identifierad som tyska romer. Namnet Stefansson har Murza tagit för att hedra sin far genom att använda hans förnamn Stefan i sitt efternamn.
Skolan efter krigstiden
Efter en kort tid i Szczecin flyttade Murza med sin morbror och hans barn till Krakow. Hennes morbror skrev in henne i skolan, vilket var helt otänkbart bland romer på den tiden.
Jag ber henne förklara närmare. Murza skrattar lite lätt och säger att det var helt andra tider då. Romerna hade alldeles nyss varit en av nazisternas största målgrupp för förföljelser och självklart var romerna väldigt misstänksamma. Det var inte tänkbart för romer att lämna ifrån sig sina barn frivilligt till icke romer.
– Men min morbror och vår familj hade alltid umgåtts med ”gadje” (icke romer) och haft en mycket bra relation med allt och alla, så vi hade inte samma fördomar som andra romer mot samhället, säger Murza.
Hon säger att hon aldrig upplevde någon form av rasism från polackerna och hon menar att alla var trevliga och hjälpsamma under kommunisttiden i Polen.
Murza fortsätter med att berätta att hon växte upp med sina kusiner och att hon betraktar dem som sina riktiga syskon. Hon berättar kort att många av hennes syskon har gått bort i en alltför tidig ålder av olika anledningar, både naturliga och genom olyckshändelser. Mer än så vill hon inte säga och hon önskar att vi lämnar ämnet orört. Hon går vidare och säger:
– Hur som helst så avslutade jag och mina syskon vår skolgång och var väldigt stolta över detta eftersom vi var de enda romska barnen som gick ut skolan på den tiden.
Murza är mycket stolt över att hon även avslutade en utbildning på gymnasiet med ekonomisk inriktning och förberedelse för juridik, om jag förstod henne rätt.

Hygien och hälsa
Jag frågar Murza hur det var i hennes barndom när man skulle tvätta kläder och hålla sig själv ren. Hon berättar att de hade stora baljor som de fyllde med hett vatten. De blandade i klorin och ett slags tvättpulver. Sedan fick man röra omkring allt, ta upp tvätten och skölja ett par gånger.
– Kläderna blev faktiskt renare än vad de blir i dag. Vi använde oss av samma princip när vi rengjorde oss själva fast då hade vi tvål, säger hon.
Jag frågar om de hade tillgång till vatten i huset.
– Nej, det hade vi inte, men vi hade en brunn på gården där man kunde dra upp vattnet i en hink och det fanns även en pump där man kunde pumpa upp vattnet för hand.
Jag undrar vad det fanns för hjälp att få om man blev sjuk.
– Ja, det fanns ju inga mediciner mer än ett slags pulver som man kunde få mot feber. Vi tillverkade själva en massa sirapsliknande drycker och salvor av olika örter och växter som vi använde för att hålla oss friska.

Romsk trolovning
När vi kommer in på hur det gick till när man gifte sig skrattar Murza och berättar att hennes äldsta syster Teresa blev bortrövad av andra romer.
– Mer än så var det inte.
Hon fortsätter skrattande att berätta att därefter tog hennes morbror alla de andra barnen med sig och lämnade staden tillfälligt för att ingen annan skulle gifta sig.
För mig låter allt detta brutalt och förnedrande, men det var inte så att de kidnappade Murzas syster mot hennes vilja, tvärtom. Teresa var med på noterna, försäkrar Murza.
– Det är ett traditionellt sätt att gifta sig på än i dag för romska ungdomar som inte får sina föräldrars välsignelse, säger hon.
Detta sätt att gifta sig kallas att man rymmer. Murza berättar att hennes giftermål gick till på ett helt annat sätt och hon skrattar än i dag åt sin svärfars finurliga sätt att be om hennes hand för sin sons räkning. Hon träffade sin svärfar för första gången på tåget på väg till skolan. Där frågade han henne vilken familj hon tillhörde och undrade om hon var gift. Murza berättade stolt att hon inte var gift och sa vilken familj som hon kom ifrån. På den tiden var det väldigt viktigt att veta vilken familj man tillhörde. Man beblandade sig inte med vem som helst, förklarar Murza.
Hon fortsätter:
– En kort tid efter detta möte kontaktade min blivande svärfar min morbror och kom överens med honom om att de skulle binda ihop våra familjer genom ett giftermål mellan mig och hans son. Varken jag eller hans son hade någon kännedom alls om deras överenskommelse.
Hon skrattar och berättar att en dag dök hennes blivande svärfar och hans andra svärdotter upp hos hennes morbror för att officiellt be om Murzas hand och därmed stänga dörrarna för någon annan friares tankar.
– Men eftersom min blivande svärfar var osäker på min inställning till giftermål och inte ville tappa ansiktet inför andra romer med ett nekande från mig, så skickade han sin andra svärdotter till mig i smyg för att fråga om jag var intresserad av att gifta mig med hennes svåger. Jag var helt ställd och sa givetvis nej. Jag hade ingen lust att gifta mig. Efter att jag sagt detta till min blivande svägerska vände hon sig om och skakade försiktigt på huvudet åt min blivande svärfar. När han fått bekräftat att hans farhågor stämde vände han sig mot min morbror och sa: ”Felek, jag vet att vi hade en överenskommelse gällande våra barns giftermål men jag måste tyvärr meddela att min son inte vill gifta sig med din dotter”.
Min stackars morbror blev rasande och ifrågasatte min blivande svärfars heder och ord.
Murza skrattar igen och säger att hennes svärfar frågade min morbror igen om han skulle hålla sitt ord och stå för att deras barn skulle gifta sig!
– Och på den vägen blev det, de skakade hand och så var mitt öde beseglat, slutar Murza.

Jobb
Hela Murzas familj var kända musiker som spelade både fiol, dragspel och gitarr. Barnen fick lära sig att sjunga och dansa som små.
Murza fortsätter att berätta:
– Efter att jag hade gift mig började min man arrangera stora uppträdanden över hela Polen, där vi framförde traditionell romsk dans och musik. Vi blev en sensation och vårt artistnamn ”Svarta pärlor” blev vida känt. Det var faktiskt musiken som gjorde att vi till slut lämnade Polen. Vi fick en inbjudan från Finland att komma och uppträda med vår grupp, men den polska staten, som då var kommuniststyrd, vägrade att ge oss tillstånd att åka. Det var tyvärr detta som gjorde att vi bestämde oss för att fly. Min man kände sig kränkt och gjorde allt för att vi skulle kunna lämna Polen. Men hade vi vetat då vad som väntade oss, hade vi stannat.

Flykten
Murza vill bara berätta i stora drag om hur det gick till när familjen lämnade Polen.
– Det är en alldeles för lång historia, säger hon, och det var min mans familj som tog mest skada av allt som hände när vi var på flykt. Den delen av mitt liv får min make berätta om ifall han orkar.
Murza säger i alla fall att eftersom familjen var rätt känd i Polen medförde det att de kände folk med höga positioner som kunde hjälpa dem. Hennes man tog kontakt med en vän inom polisväsendet som fixade med pass och alla tillståndspapper som behövdes för att lämna landet. När familjen fått sina papper åkte de ner till före detta Jugoslavien, väl där mötte de Murzas svåger som redan hade lämnat Polen. Han hade, i sin tur, köpt falska pass i Jugoslavien som familjerna skulle ta sig in i Italien med. Men när de nådde gränsen blev den jugoslaviska polisen misstänksam och drog pistol. Svågern trampade då gasen i botten och körde bilen rakt igenom gränsbommen. Polisen sköt vilt efter dem tills de nådde den italienska gränsen. Väl där sökte familjerna politisk asyl, vilket de också fick. Den jugoslaviska polisen försökte få den italienska polisen att utlämna dem men det gjorde de inte.
– Väl i Italien hamnade vi först i ett flyktingläger som hette Patriciano. Därefter blev vi förflyttade till ett annat läger som hette Latina och till slut hamnade vi i ett läger som hette Capua, berättar Murza.
Familjen stannade i Italien i ungefär ett år.
– Vi jobbade med allt från att lägga bevattningssystem ute på åkrar till att jobba i kök, fortsätter Murza. På åkrarna fick man passa sig för ormar som högg efter en när man närmade sig. Vår lön räckte endast till mat och cigaretter vilket var en stor förändring för oss som var vana vid att ha allt och bli behandlade som kändisar. Vid det här laget hade vi dessutom två små flickor som behövde en massa saker som vi inte hade råd med. Jag minns att jag fick handtvätta några filtar som jag klippt till för att använda som blöja åt vår minsta dotter.
När folk från invandrarverket i Sverige kom till lägret fick Murzas familj möjlighet att komma till Sverige. Detta måste ha varit runt 1971, eftersom familjens son föddes i Sverige 1972.

Sverige
I Sverige anpassade sig familjen ganska fort och Murza fick ett jobb inom Sundbybergs kommun. Hennes och hennes mans släktingar kom också till Sverige och då satte familjen ihop sin grupp Svarta pärlor igen och spelade på restauranger och teatrar.
– Vi blev väl inte lika kända här som vi var i Polen, säger Murza, men vi fick spela på Dramaten i Stockholm och vi var även med i en film på 1980-talet som hette ”Gorkij Park”. Där fick vi uppträda i en scen som spelades in på Grand Hotel i Stockholm.
Med tiden köpte familjen ett café i Stockholm och en villa i en förort till Stockholm.
– Det gick bra för oss, vi har tre barn varav två har gått ut skolan och den tredje fortsätter studera. Vi har bevisat att samhället hade fel i sin syn på oss romer!
Men det är väl egentligen inte ett helt riktigt påstående, ändrar sig Murza.
Vi uppmanade våra barn att dölja sin identitet på grund av risken att diskrimineras. Tyvärr var, och är fortfarande, det svenska samhället lite oförstående inför oss romer.
Jag undrar vad Murza menar och hon svarar med att säga:
– Förtrycket som jag inte upplevde av polackerna under kommunisttiden känner jag tyvärr av i det svenska samhället. Det hänger något fult i luften så fort ordet rom eller zigenare kommer på tal. Man märker även på arbetslösheten och bidragsberoendet bland romer att det finns någon form av diskriminering mot romer.
Murza känner personligen väldigt många romer som inte får en bostad i ett samhälle där alla har rätt till ett boende.
– Visst fanns det många romer i Polen som hade det dåligt ställt, men då hade romerna en annan sammanhållning än i dag. Ingen fick vara bostadslös eller hungrig, man delade på det man hade. I dag har tyvärr den sammanhållningen försvunnit, anser Murza. Den respekt, kärlek och medmänsklighet som fanns hos oss förr kan man inte köpa för alla pengar i hela världen.
På min fråga om romerna har någon egen religion eller tror på Gud svarar Murza kort att hon tror att de flesta romer egentligen inte har någon koll på religioner, men att både hon och andra romer är troende.

Traditioner
Till slut frågar jag Murza vad hon känner för våra romska traditioner och om de har ändrats på något sätt.
Hon menar att allt har förändrats.
– Jag kan säga att jag aldrig har rökt en cigarett inför mina svärföräldrar eller andra äldre människor, säger hon. Vi har lärt oss att aldrig passera en äldre människas väg eller sätta oss med ryggen mot en äldre människa. Vi nämner aldrig något fult inför varandra eller klär oss oanständigt. Förr värdesatte vi romer vårt ord och vår heder framför allt annat, det fanns inte en värre skam än att ljuga, bedra eller stjäla från en annan rom. Särskilt att stjäla från en annan rom var otänkbart. Om någon gjorde det blev den personen utstött av alla romer i hela världen. Vi fick inte ens göra affärer med varandra därför att det ansågs fult att tjäna pengar på en annan rom. Om man kunde hjälpa någon gjorde man det gratis, man fick absolut inte ta emot pengar för sina tjänster. Ibland hände det till och med att man själv betalade för att hjälpa personen i fråga, men detta nämnde man inte. I dag händer det att romer stjäl och bedrar varandra och de kommer tyvärr undan i många fall. Även yrkena har förändrats, förut jobbade vi med traditionella romska saker som till exempel romska musik-och dansföreställningar där vi fortfarande höll ihop inom gruppen. I dag måste man ut och jobba med i princip det som finns och tacka Gud om man får ett arbete. Våra traditioner och värderingar suddas ut och ersätts av majoritetssamhällets värderingar. I vissa fall kan det vara bra, men i de flesta fall har det visat sig vara dåligt för oss romer. Exempel på detta är knark och andra beroendeframkallande mediciner som har tagit ett hårt grepp om våra unga.