”När jag blev tonåring fick jag följa med mamma och sälja dukar”
Greta
Intervjun är gjord i Helsingborg och Greta heter i verkligheten något annat. Hon är född och uppvuxen i Uddevalla, som är känt för sitt resandefolk.

Barndomen
Greta föddes 1943 och är yngst av tre syskon, hon har en äldre bror och en äldre syster. Hon härstammar från resandesläktet eller från” tattare”, som Greta själv uttrycker det. Båda föräldrarna var resande, liksom deras föräldrar.
När Greta ombeds berätta något om sin barndom säger hon att hon tycker att den var bra. Hon hade bra kontakt med sina föräldrar och sina syskon och även med resten av släkten. Det kom väldigt mycket släkt och andra resande och hälsade på. Greta och hennes syskon lekte med varandra, men de lekte också med andra barn som bodde i närheten.
När Greta var liten bodde familjen i en lägenhet på två rum och kök. De var då fem personer i familjen. Greta och hennes syskon sov i ett litet rum med snedtak. Från denna bostad kommer Greta ihåg att de hade ett runt bord och två fåtöljer. Hon minns också att de hade en ottoman, det är en slags soffa, och en symaskin.
Det fanns inte rinnande vatten i lägenheten, utan de fick hämta vatten från en källa vid järnvägen en bit in i skogen. När familjen skulle bada tog de fram en träbalja som de hällde uppvärmt vatten i.
– Toaletten var ingen höjdare heller, säger Greta. Den låg ungefär 100 meter från bostaden och det var inte roligt att gå dit, eftersom det inte fanns någon belysning eller någon riktig väg.
– Lägenheten var under all kritik, fortsätter Greta, och när den blev utdömd av hälsovårdsnämnden måste vi flytta.
Hela familjen, fem personer, bodde ett tag i ett rum och kök i ett hus som låg där Bohusläns museum ligger i dag. Senare fick de en stor och fin lägenhet på Kasens Gård. Det var en herrgård mitt emot Uddevallavarvet. Vid den här tiden jobbade Gretas pappa på Uddevallavarvet, men han var också gårdskarl i huset där de bodde. Gretas mamma förvärvsarbetade inte.
Efter ett tag flyttade familjen in till Uddevalla, där de bodde relativt centralt i ett nytt fint trähus. Men när huset skulle flyttas, måste Gretas familj byta bostad igen. Den här gången flyttade de till ett litet hus som låg nere vid Bäveån. Där bodde de i en liten enrummare, som de kallade för 31:an.

Skolan
Greta och hennes syskon var nära varandra i ålder och började skolan med två års mellanrum, 1946, 1948 och 1950. De hade fyra till fem kilometer till sin första skola och det fanns ingen skolskjuts.
– Det var väldigt, väldigt långt att gå, minns Greta.
När familjen flyttade fick Greta byta skola från Margaretaskolan till Söderskolan. I den nya skolan fick hon en lärarinna, som inte tyckte om Greta och hennes kusin för att de var ”tattarungar”. Greta berättar att hon och hennes kusin inte fick bestämma någonting i skolan, inte ens en så enkel sak som att välja färger på pappret till julpyntet.
Under skoltiden fick Greta en del vänner. Skolkamraterna kände till att Greta var av resandesläkt eftersom Uddevalla var en så liten stad att man visste det mesta om varandra. En av skolkamraterna hade föräldrar som enligt Greta var lite ”fina i kanten”, de ville inte att deras barn skulle leka med Greta. Pappan i skolkamratens familj var missbrukare, så Greta tycker inte att den flickan var finare än hon själv.
Greta längtade ofta till sommarloven. När sommaren kom packade familjen sin bil och åkte ut med tältet.
– Det bästa som fanns var när mamma sålde hantverk och pappa gick och lumpa och skrota, berättar hon och fortsätter:
– När jag blev tonåring fick jag följa med mamma och sälja dukar. Det var roligt.

Ungdomstiden
Skolan var åttaårig, men eftersom det var frivilligt att gå sista året slutade Greta skolan efter sjunde klass. Vid 14 års ålder började hon jobba som barnflicka i en ung familj med två små barn. Hon skulle passa barnen, leka med dem och laga mat. Greta säger att hon som 14-åring inte var så bra på att laga så kallad ”riktig mat”. Hon trivdes inte särskilt bra och stannade inte kvar länge.
När hon var 15 år fick hon jobb på en verkstad där hon hjälpte till med att reparera och löda kylar. På det jobbet fanns en person som var avundsjuk på henne och ville ha hennes jobb. Det ledde till att Greta fick sluta.
Ett tag därefter började hon jobba på en fabrik i Uddevalla, och där träffade hon sin ”husbonde”, som hon sedan gifte sig med. Greta var 19 år då. Att gifta sig vid 19 års ålder var inget som föräldrarna reagerade på eller tyckte var konstigt. Med sin ”husbonde” fick Greta tre barn, tre pojkar.
– På den tiden blev man fortare vuxen än idag, anser Greta. Barn och ungdomar fick hjälpa till mer och sköta sig själva.

Resandefolket i går och i dag
Greta tycker att det är stor skillnad på hur resandefolket behandlades förr och hur det är nu. När hon var barn var det väldigt viktigt att man fick iväg barnen till skolan, annars kom myndigheterna och tog barnen från deras familjer. Det gjorde man även på grund av att familjerna hade dåliga bostäder.
– Förr hette det att tattaren har löss och stjäl och ditten och datten, säger Greta. Men min familj klarade sig. Vi sålde allt från knappar till nålar, vi skötte alltid oss själva, trots det var vi hatade och utstötta.
På frågan hur polisen såg på resandefolket svarar Greta:
– Det såg de inte för grant på. Polisen såg rött när de såg en resande, de kunde lukta sig till en resande. Om det hände något i en by sa man alltid att det var tattarslagsmål eller att det var tattare som hade varit framme.
När samtalet kommer in på hälsa och sjukvård säger Greta att det inte var ofta de besökte någon läkare, de hade inte råd.
Greta tror att många resande var registrerade under andra världskriget. Om Sverige hade gått med i kriget kunde man ha lämnat över listor på alla resande i Sverige och skickat dem till Tyskland.

Boende, kultur och religion
Gretas första egna bostad var en lägenhet på Råå i Helsingborg. Den tog hon över efter sin syster och svåger. Det var inga problem, i huset bodde andra resandefamiljer med barn. Där var alla samlade, det var ”en för alla och alla för en”, säger hon. Man ställde upp för andra familjer så gott man kunde.
– Det var bättre sammanhållning förr än nu, anser Greta. Förr hade många ingenting och många kunde råka illa ut.
Hon minns hur det kom familjer till hennes far, och oavsett hur dåligt Gretas familj hade det så ställde de alltid upp med mat och sovplats. Ibland hade de som kom knappt kläder på kroppen, även det fick de hjälp med. Det man hade delade man, så att alla fick en del av kakan.
– I dag har ingen tid för den andre, man tänker mer på sig själv och glömmer hur man har haft det, tycker Greta.
När vi pratar om religion säger Greta att hon har stor respekt för kyrkan och Guds ord. Enligt Greta är många resande religiösa. Själv tycker hon att det är skönt att gå in och sitta i en kyrka.
Greta avslutar intervjun med att säga:
– I dag vet folk inte vilka som är tattare eller bönder. De ser ingen skillnad, och i dag lever resande lika fint som vem som helst. Vi är väl uppfostrade.
Greta berättar att när hon, 2011, besökte en utställning som handlade om resandefolket och tattare, hörde hon ett samtal där en person sa till en annan: ”Jag skulle inte känna igen resande i dag på hur de ser ut”. Då tänkte Greta för sig själv: ”Vänd dig om så ser du en”. Men hon sa inget.