”Jag fick växa upp snabbt”
Kolja Pancenkov – Robert Resblom på svenska

Kolja tillhör den romska gruppen lovara/rusicka. Han föddes den 15 januari 1947 i Bulgariens huvudstad Sofia. Efter några års resande från land till land och från plats till plats, flyttade Kolja som femåring till forna Jugoslavien tillsammans med sin familj. Kolja är det tredje av sju barn. När jag frågar om hans tidiga barndom blir hans svar att det inte var lätt.

Barndomen
Kolja minns en barndom med mycket flyttande. Det var fattigt och något fast boende hade man inte utan man levde i tält. När vintern kom kunde det hända att Koljas pappa Janos hade turen att få hyra ett rum i en vecka, men det hände sällan. Annars var det i tält man bodde, sommar som vinter. Det jobbigaste var vintertid när snön hade lagt sig. Då skulle man skotta bort snön från den plats som man ansåg vara bäst att sätta upp tältet på. Och man hade inte mer än kuddar och hemmasydda duntäcken att värma sig med.
– Jag minns speciellt en vinterkväll när polisen kom för att köra bort oss. Vi var tvungna att packa ihop tälten och alla våra tillhörigheter. Vi fick eskort av polismännen för de ville vara säkra på att vi lämnade kommunen. Efter en bit på vägen sa min pappa, för att vara ironisk: ”Tur att det inte är så kallt för då hade vi frusit ihjäl”. Då stannade den ena polismannen till och sa chockat: ”Vad är ni för folk? Du har två centimeter tjock is på mustaschen och du fryser inte!” Sedan visade de oss en slags herrgård, eller ett vandrarhem, där vi kunde slå läger. Kanske tyckte de synd om oss.

Skola och jobb
Kolja berättar att det inte var lätt att gå i skolan när man var rom. Många lärare ville inte ta emot romska barn. Men det hände att Kolja fick gå i skolan i samband med att hans pappa hyrde ett rum någon vecka. Under dessa korta skolbesök lärde sig Kolja att läsa och skriva och det var han tacksam för. Att kunna räkna och skriva var ett plus. Det var viktigt att vara uppdaterad i det dagliga livet om man inte skulle bli lurad.
– Jag fick växa upp snabbt för att hjälpa pappa med olika sysslor som att sätta upp och ta ner tältet. Men främst hjälpte jag till vid hästförsäljningen, det kunde vara allt från att piffa upp hästarna till att mata dem.
Koljas pappa jobbade med hästhandel.
– Vi köpte hästar som var magra för en billig peng, sedan såg vi till att tvätta dem, borsta deras tänder och kamma deras man. Då tjänade man en slant. Vi jobbade med detta för det var det vi kunde. Kvinnorna sålde blommor eller spådde. På detta sätt kunde vi överleva.

Trolovning
År 1963 var Kolja sexton år och då ansåg hans föräldrar och nära släktingar att han var mogen för äktenskapet. Det var mamma Raca och pappa Janos som valde hustru åt Kolja.
– Man hade inte mycket att säga till om, utan man gjorde som man blev tillsagd. Och med tiden lärde man känna varandra, och kärleken växte. Idag har jag 8 barn, 40 barnbarn och 28 barnbarnsbarn, så det är ju ingen liten familj man har.
När jag frågar hur det var att bli ung förälder svarar Kolja:
– Jag var 19 år när jag fick min första dotter. Det ansågs som sent jämfört med dem som gifte sig lika tidigt som jag, men jag ville ha ett stabilare liv innan vi bestämde oss för att skaffa barn.

Hygien Jag frågar Kolja hur man höll sig ren och hur man tvättade kläderna. Kolja svarar att det var mycket viktigt att hålla sig ren. När det var varmt ute stannade man till vid en sjö eller flod så länge man kunde. Där fick man bada och kvinnorna passade på att tvätta lakan och kläder. Men när det blev vinter och kyla blev det svårare, då var man tvungen att tvätta sig med snö. Koljas mamma värmde is och snö som de fick tvätta håret i.
– Man fick göra det bästa man kunde för att hålla sig ren.

Hälsa Kolja minns att när någon blev sjuk var det dyrt med medicin. Den som hade pengar kunde köpa och den som inte hade pengar fick man hjälpa så gott det gick.
– Men det var sällan vi blev sjuka för våra kroppar var vana vid alla väder. Vi kunde gå barfota vintertid utan att bli sjuka.

Religion
– När vi bodde i Jugoslavien var vi ortodoxa, berättar Kolja, men i kyrkan fick man oftast inte gå som rom. Det hände att man fick komma in för att be. Egna biblar, som man har idag, hade vi inte, eftersom de äldre sa att det var böcker för de döda. Vi visste ju inte bättre. När vi flyttade till Italien så bytte vi religion. Vi blev katoliker.
När jag frågar varför man gjorde så, svarar Kolja att det gjorde man för att det inte skulle uppstå bekymmer med invånarna i den stad man befann sig.
– Jag tycker inte det spelar någon roll vilken religion man har. Men jag vet att de flesta romer är troende och aktiva i olika församlingar.

Romska traditioner
Kolja minns att den romska sammanhållningen var en självklarhet.
– Men i dagens läge har detta tyvärr försvunnit, inte bara i Sverige, utan i alla länder tror jag. Vi som är lite äldre har oftast frågat oss varför det har blivit så här. Det är synd om barnen, de pratar inte längre romanés och de glömmer bort traditionerna. Jag tror inte det tar lång tid till innan det romska försvinner.
När jag frågar vad man ska göra för att detta inte ska hända svarar Kolja att varje hushåll ska sluta prata svenska hemma. Hemma skall man prata romanés.
– Även ni som är yngre skall veta hur man uppför sig mot andra romer, såsom vi uppförde oss mot varandra.

Resan till Sverige
Kolja berättar:
– År 1972 började resan från Serbien mot ett bättre liv. Vi hade husvagnar och vandrade från land till land, genom Italien, Frankrike, Belgien, Tyskland, Danmark. År 1975 kom vi fram till Sverige och då blev vi placerade i en flyktingförläggning i Flen. Först visste ingen vad de skulle göra med oss. Vi hade inga pass, så svenskarna visste inte om de skulle skicka oss till Jugoslavien eller till Italien. Men eftersom det inte fanns något skrivet om oss någonstans fick vi stanna i Sverige. När vi hade fått uppehållstillstånd och främlingspass fick vi efter en kort tid en lägenhet i Trelleborg. Då började barnen, och även jag, i skolan. Jag fortsatte till en högskola för jag ville jobba som lärare. Detta gjorde jag i sex år. Därefter jobbade jag både som tolk och lågstadielärare. Jag har alltid jobbat.
När jag frågar varför han valde att byta namn svarar Kolja:
– När jag presenterade mig för icke-romer kom frågan: ”Är du en fisk?” Då tyckte jag att det var passande att ha två namn, ett romskt och ett som jag använder när jag träffar icke-romer.
Relationen till det svenska samhället Kolja tycker att han har en bra relation till det svenska samhället.
– Visst har man stött på diskriminering, men sällan. Jag tycker det är mer diskriminering nu än det var när jag kom till Sverige. Det svenska folket måste få mer kunskap om oss romer för att släppa det negativa.
Det sista Kolja säger i intervjun är:
– Jag hoppas att mina svar kan bli en länk i en kedja av berättelser som skapar förståelse och bryter den okunskap som finns.