ROMERNAS HISTORIA

Intervjuer med romer

Stacks Image 181
”Det var ett tufft liv med osäkerhet och fördomar”
Anton Million
Anton bor i Stockholmsförorten Rinkeby. Han tillhör Khelderashgruppen.

Barndom
Anton föddes den 30 juli 1955 i ett tält uppe i Norrland, i Lycksele. Han börjar sin berättelse innan vi satt på mikrofonen och förklarar hur majoritetssamhället betraktade ”zigenare” i slutet av 1950-talet:
– Zigenare var inte välkomna att bosätta sig någonstans på den tiden och fick vistas på en plats i max två veckors tid på sommaren och fyra veckor på vintern.

Detta förbud medförde att Anton och hans familj var tvungna att ständigt vara i rörelse och flytta från plats till plats. Anton, hans bror och två systrar växte upp i tält och vagnar fram till början av 1960-talet. Då fick de sin första lägenhet i Stureby, i Stockholm.
Hans familj livnärde sig på att männen köpte och sålde allt ifrån bilar till skrot och på att kvinnorna spådde på marknader. Det var ett tufft liv med osäkerhet och fördomar. När romerna anlände till en ny plats, där de inte kände någon, möttes de av förakt och stor misstänksamhet.

Romerna var beroende av varandra för att överleva och sammanhållningen gav dem trygghet. Antons familj kallades för ”Burtes kompanja” efter hans farfar som hette Burte. Direkt översatt betyder det Burtes kompani eller familj.
Anton förklarar att i deras familj ingick, förutom hans föräldrar, Anton själv och hans tre syskon, också farbröder, kusiner, barnbarn och andra. De var ungefär tio familjer som höll ihop och reste tillsammans över i stort sett hela Sverige, även om de mest höll till uppe i Norrland.
I slutet av 1950-talet anlände de till en plats som kallades för Ekstubben i Stockholm. Först då fick familjen en fast punkt i sin tillvaro.

Skola
Anton började skolan någon gång i början av1960-talet, i Stureby i Stockholm. Han förklarar att romer inte var tillåtna att gå i skolan tidigare, men att detta förändrades på 1960-talet.
– Då blev det helt plötsligt ett tvång att gå i skolan. Men det blev inte så mycket skola för oss ändå. Eftersom våra föräldrar inte hade fast arbete, så var vi tvungna att titt som tätt lämna allt och ge oss ut på vägen igen. Men det var lika bra det, för vi blev mobbade i skolan av både lärare och elever.
Med tanke på att romerna tidigare inte fick gå i skolan och delta i samhället så fanns det ingen studievana bland romer. Detta märks än i dag bland romska barn och ungdomar som fortfarande har väldigt dålig närvaro i skolan.

Hygien, hälsa och tolerans
Anton berättar att de inte hade något vatten där de bodde, men det fanns el.
–Vatten fick vi hämta från en kran som fanns ute på gården. På vintern frös vattnet till is och då fick vi samla snö som vi smälte för att få vatten. När vi skulle tvätta oss fick vi gå till ett badhus eller en bensinmack.
Vid sjukdom sökte romerna läkarvård på sjukhus. De fick vård men det fanns definitivt ett synligt hat mot romerna på den tiden.
– Ibland kunde man höra någon som skrek zigenarjävel efter oss och detta kunde vara på allmän plats eller till exempel på sjukhus.
Hatet mot romer lever fortfarande kvar menar Anton, fast som en mer dold diskriminering i dag.
– Men trots allt så tar man upp romernas problem i dag. Det fanns en hel del engagemang för romer på 1960-talet också, men då fick det dåligt gehör från den svenska statens sida. Det betyder inte att alla svenskar var emot oss. Det fanns en svensk man som hette Takman. Han hjälpte oss romer med allt möjligt, från att få ett boende till hjälp med skolan. Sedan hade vi även våra egna rättighetskämpar som mina fastrar Katarina och Rosa Taikon, som båda var stora kämpar för de romska rättigheterna på 1950 och 60-talen.

Giftermål
Anton säger att romerna antingen rymde eller gifte sig i arrangerade äktenskap. Beroende på vilket hade man traditionsenliga fester eller bröllop.
Om flickan gavs bort av familjen ställde man till med en stor bröllopsfest och alla romer
var välkomna till festen:
– Vi har som tradition att brudgummens föräldrar står för bröllopsfesten och dagen efter står brudens föräldrar för en fest för att visa sin tacksamhet till brudgummens föräldrar. Om ungdomarna rymde, och flickans föräldrar accepterade pojken och hans familj, löste det sig och man hade en fest för paret. Men i enstaka fall kände sig föräldrarna så kränkta av att pojkens föräldrar inte kunde komma och be om dotterns hand, så de godkände aldrig barnens giftermål, utan de tog tillbaka sin dotter.
Anton går inte in på några personliga detaljer om sitt eget giftermål utan förklarar bara kort och gott att han har tre döttrar och nio barnbarn.

Religion
Anton är född katolik men går till Filadelfiakyrkan som är en del av Pingstkyrkan. Pastorn heter Bebello och många romer går dit. Spanska, franska och svenska romer går till kyrkan tillsammans.

Romer förr och nu
Anton är väldigt klar över att romer förr hade en helt annan inställning till varandra, sammanhållningen och respekten var enormt stor jämfört med i dag:
– I dag så pratar våra barn mer svenska än romanés och de har helt tappat bort respekten för de äldre.
Antons historia överensstämmer med andra romers berättelser och alla är de eniga om att romerna har förlorat mycket av det som vi romer står för, det vill säga respekt, heder och hjälpsamhet.